På gymnasiet var jag ett överviktigt, sörjande barn som folk bara lade märke till när de ville skratta. Nu var jag trettiosju, smalare, mer balanserad och formad av att ha byggt upp ett liv från grunden i åratal. Charlotte hade ingen anledning att koppla mig till den pojke jag en gång var.
"Vill du ha lite vatten?" frågade jag till slut. "Du ser utmattad ut."
Hon skakade på huvudet.
"Jag kan inte. Min bror väntar. Han mår inte bra. Jag är hans enda vårdnadshavare."
"Enda vårdnadshavare?"
"Efter att mamma dog lämnades jag ensam." Hon tvingade fram ett trött leende. "God natt, sir."
Hon skyndade sig tillbaka genom regnet. Från fönstret såg jag henne köra fram till den gamla, rostiga Mustangen under gatlyktorna. Motorn ville inte starta. Sedan lutade hon pannan mot ratten, och när hennes axlar började skaka visste jag att det inte bara var en dålig natt.
Det var ett hårt liv.
Jag tog tag i nycklarna, men innan jag hann nå henne startade motorn äntligen. Hon torkade sig i ansiktet, backade alltför abrupt och försvann in i regnet.
Jag stod där med kall mat i handen och tjugo år av minnen i bröstet.
