Anne är 23, nyutexaminerad och arbetar heltid; på pappret gör hon allt "rätt". Trots detta bor hon fortfarande i sitt gamla sovrum i sina föräldrars hus. Inte på grund av lyx, utan på grund av brist på alternativ. "Jag har varit registrerad i flera år och sökt alla tillgängliga alternativ, men jag får samma svar hela tiden: 'Tyvärr blev du inte utvald'", säger hon. För henne är bostadsbristen inte en abstrakt politisk fråga, utan något som bokstavligen förlamar hennes liv. Ingenstans att bo, ingen sinnesro, ingen riktig start.
Hus där ingen längre bryr sig om trädgården.
Annes största frustration är att hon under sitt sökande fortsätter att se samma bilder: stora, fristående hus med fyra sovrum, bebodda av en eller två äldre personer. "Jag skulle inte neka någon bekvämligheten i ett eget hem", säger hon, "men jag tycker synd om när familjer inte har plats, och förstagångsköpare sitter fast i ett stånd på bostadsmarknaden medan hela hus knappt används." För Anne handlar det inte om skuldbeläggning, utan om effektivitet. Bostadsutbudet växer i en alarmerande takt, och fördelningen blir alltmer ojämlik. Åtagandet låter hårt, men passiviteten är ännu hårdare.
Anne vet att hennes uttalande låter hårt. Tanken på att tvinga människor att omedelbart flytta till en mindre lägenhet möts av motstånd. Ändå anser hon att det är viktigt att prata om det. "Vi agerar som om att flytta alltid har varit ett fritt val, när bostäder har blivit en bristvara." Hon jämför detta med andra kollektiva system. "Vi accepterar också regler om sjukvård, pensioner och transporter – varför har bostäder plötsligt blivit heliga?" För henne innebär solidaritet ibland också att skapa utrymme för nästa generation.
Fortsättning på nästa sida.
Missa inte fortsättningen på nästa sida.
